Göteborgsposten – 28 april 1865, sida 2

— Hjelp! utropade hertigen. — Är ni rädd, monseigneur? frågade den okände med skämtsam röst. Ni ser väl att jag är ensam. — Urem är ni då? återtog hertigen. — Om ni svär mig att ej ropa på hjelp, skall jag säga er det. — Svär ni mig, att ni är ensam? — Ja. — Nåvil, jag svär att ej ropa på någon. — Nåväl, monseigneur, samla då edra minnen. En natt för tio år sedan, i Carl IX:s tid, slogos vi, liksom vi nu skola slåss ännu en gång, och ni lemnade mig såsom död på tröskeln till Malicans, båarnesarens, krog. — Ah! det är ni, utropade hertigen, som nu erinrade sig tilldragelsen. Nåväl, en garde då, en garde! Och hertigen rusade ursinnig på sin motståndare. — Min käro hertig, yttrade den maskerade kavalieren, jag har gjort framsteg i fäktkonsten sedan den tiden, som ni ser, och jag har just nu parerat den stöt, som för tio år sedan sträckte mig fill marken. — Nåräl, parera denna då! yttrade hertigen med vrede. — Det är redan gjordt, som ni ser. Hertigen utstötte ett rop af raseri. — Jag har deremot en annan i beredskap för er, återtog den maskerade, men jag vill ej ge er den förrän vi språkats litet vid. — Ah! ah! röt hertigen. (Forts.)