Göteborgsposten – 26 april 1865, sida 1

— Hvarföro det då, min herre? — Emedan vi nu ha annat att göra. Med dessa ord utsträckte den okände handen mot fönstret och visade de sexton borgrarne som omgåfvo hertigiunans af Montpensier stol. — Det är sannt, sade Mauvepin, låtom oss lyssna. — Ja, det är nu tid dertill, gade den okände helt sakta. Hertiginnan af Montpensier hade nu i sjelfva verket öppnat säancen. — Mina herrar, sade hon, vänd till de sexton borgrarne, jag har under tre dagar trott att thronen vore ledig. — För tusan! mumlade den okände på sin gren. — Men, återtog hertiginnan, den gudomliga rättvisan tvekar emellanåt. — Jo-jo men! hånade Mauvepin i sin ordning. — Och Valois lefver ännu, fortfor hertiginnan af Montpensier, och fortfar att fördjupa Frankrikes thron i ett haf af missgerningar. Ett bifallsmummel belönade denna vackra fras. Hertiginnan fortfor: — Det är tid för Frankrike att resa sig, det är tid för Paris att tillsluta sina portar, barrikadera sina gator och skipa rättvisa i Louvren. — På min ära! sade Mauvepin, jag skulle vilja gifva en vacker summa om hans majestät konung Henrik III hörde detta granna tal. En af de sexton borgrarne reste sig,