Göteborgsposten – 26 april 1865, sida 1

Mauvepin var af naturen bitande och satirisk och så mycket mer oförsonlig mot menniskornas laster som naturen gjort honom fullkomligt arflös på sina vanligaste gåfvor. Men den puckelryggige Mauvepin tillhörde en ätt, som förvärfvat sig ett namn för sin oförskräckthet, och i detta fall vanslägtades han ej, ty han var sjelf oförfärad som trots någon. Efter att sålunda hafva erfarit en lätt förklarlig rörelse då han fann sig ej vara allena i trädet, återvann han snart sin vanliga kallblodighet. — Om förlåtelse! min herre, sade han, oaktadt timman är illa vald för en presentation och stället ännu sämre, skulle det kanhända behaga er att säga med hvem jag har den äran att tala? — Med en af era vänner, min herre, svarade den okände. — Åh! ursäkta, sade narren, men jag kan ej igenkänna denna röst. — Det är helt enkelt derföre att ni aldrig hört den, min herre. — I så fall är ni icke min vän. — Tvärtom, herr Mauvepin. — Ni känner mig? — Parbleu! — Nå, men ert namn då? — Jag ekall säga er det en annan dag, men ej i afton.