alden VIMUG Sill D1) ÖU, DÅFKvi 11601 — la andra år hopkommen af endast goda och I fri förfalskade varor. Badorterna uppvaktas allavå dan skriftligen och personligen af blifvande! yresgäster, papporna tänka suckande och af öttrarne jublande på huru rysligt roligtpå van skall få i Marstrand, Warberg, Särö eller är trömstad i år, med ett ord: vi ha Våren här! Sl Oaktadt den präktiga väderleken, har hr i taudelius, med undantag af i Thorsdags, kun-te at glädja sig åt nära nog fulla hus. Det har ut ckså varit en mäktig magnet, som dragit dit då lmänheten, och entusiasmen och bifallsstor-te nen vid Joseph Becks uppträdande ha tilltagitm ned hvarje ny roll. Vi äro öfvertygade omstt heller ingen lemnar teatern en sådan af-h on utan ett outplånligt minne af en verklig v constnär, på höjden af sin storhet och fulltsn värdig den verldsbekanta ryktbarhet han för-m värfvat sig. Den utmärkte sångaren är enga-sli erad för ännu 3:ne representationer, men torle måhända ytterligare låta höra sig före sinsu Ifresa till utlandet. I morgon 8 dagar gerv hr Gaudelius sin sista representation och d. d I eller 2 Maj anländer reda: Lindmark-Bäck-se grenska sällskapet, som förhyrt teatern till d.s 10 Juni. b Under loppet af nästa vecka lära 2:ne recett-spektakler komma att gifvas, det ena f till förmån för fru Pelli-Sikora, dervid Fidelioså med recett-tagerskan i hufvudrollen berättas skola uppföras, och den andra till förmån för körpersonalen. Med anledning af det sistnämnda spektaklet vilja vi omtala en liten I anekdot. En af tyska operans manliga korister, i likhet med sina kamrater sträfsam och påpasslig i sitt mödosamma kall, men känd för sitt burleskt originella sätt, satt häromdagen uppe i Nya Teaterns foyer, expedierande en seidel Bier — hvilken i ordningen, det vete Gambrinus — och råkade der i en kritiskt-musikalisk dispyt med en annan person, om hvilken af Meyerbeers operor, som borde anses för mästarens förnämsta komposition. En tredje person, åt hvilken det uppdrogs att slita tvisten, förklarade att Profeten i hans tycke vore den förnämsta. Dummer Kerl, utbrast då vår korist mäkta förtörnad, nicht doch, das ist die Hugenotten, und wissen Sie wWarum: veil darin alles auf uns (stor gest!) beruht! Lemnande derhän, huruvida icke den värde Musernas gunstling i detta fall något) för mycket öfverskattade sin egen och sinar konsorters effektiva storhet, leder oss denna anekdot ur verkligheten likväl på den tanken, att körpersonalen, om den också då och då gifvit många anledningar till, och ingalunda heller gått miste om anmärkningar, i sjelsva verket dock torde ha haft en icke så ringa andel att draga af det estetiskt-lyriska lass, som varit pålagdt operasällskapet. Vi vilja derföre både hoppas och önska att allmänheten, med hänsyn dertill att aflöningen för dessa i konstens förgårdar seglande adepter troligen i blott ringa mån motsvarar den flit och det arbete, hvilka de måst underkasta sig under en 7 månaders operasäsong, skall gifva dem den uppmuntran, som en välbesatt salong kan skänka, å deras recettrepresentation, som troligen eger rum nästa Onsdag. Från Germanias söner och döttrar vilja vi i förbigående vända oss till ett sällskap af lvåra egna Tkhalias prester och prestinnor. Dylika individer och enkannerligen de som draga omkring i landsorten från Ystad till Haparanda åtnjuta i allmänhet hos oss icke det anseende som deras medbröder och medsystrar i t. ex. Danmark och Norge, äfven om (man måste medge att tidsriktningen och den T bättre anda som börjat visa sig inom sällskapen sjelfva, i våra dagar kommit den gamla fördomen mot komedianterna att alltmera maka åt sig. I sjelfva verket dansa de under sitt vexlande lif icke ofta på rosor och vanligen klaga de sjelfva öfver att allt hvad Jen viss klass af dess medmenniskor, recensenterna, i allmänhet ha att erbjuda dem, eger Jen obehaglig likhet med — törnen. Deröfrver storde hr Elflorss med sällskap dock ingalunda behöfva beklaga sig. De ha nemligen i Ystads Tidning råkat ut för en beskrifvande brefskrifvare, som med gifmild hand nästan begrafver hela sällskapet under en lavin af rosor utan taggar. Vore icke brefskrifvaren alltigenom lika beskedlig, skulle man verkligen kunna misstänka den grymmaste ironi it. ex. följande skildring af en härstädes nogsamt bekant scenisk notabilitet: Hr Pulchau, som för omkring 10 år sedan för första gången visade sig här i Oscar Anderssons sällskap, tillhör nu Elfforsska truppen, der han ovilkorli-gen har sin plats i första ledet. Redan under sitt fört sta besök här blef han bemärkt för sitt fördelaktig: A — — — AA — h yttre och sina goda sceniska anlag, hvilka tiden, fliten och odlingen numera utbildat till en icke ring: n grad. Han är nu vid de åren, att han kan uppträds lika fördelaktigt som den svärmande älskaren, de n fullkomnade salongslejonet, den stadgade verldsman., nen och den fine diplomaten, och fint är bans spe N från början till slut. Han gör kärleksförklaringar elsom äro naturliga och oemotståndliga, han kan var: ,ejelfsväldig och kokett, allt efter behof, och kan var: 4 så aristokratiskt magnifik, att man ej vågar närme sig honom. Det är helt naturligt, det är ätminston Ivanligt, att ålskaren alltid med en viss förkärlel nl FAnmaas af den feminina teaterpubliken. och har har