Göteborgsposten – 19 april 1865, sida 1

Han satte två fingrar till sina läppar och lät höra en hvissling. De tre männen stannade plötsligt. Derefter gick den ene af dem häftigt tillbaka och lät en ed uudfalla sig, som kom Mauvepin att darra af glädje. — Harnibicu! sade denne man, det finns då menniskor i detta hus? — Hå! utropade Mauvepin, som först legat raklång på muren men nu reste sig i sin fulla kroppslängd, det är herr de Crillon. Crillon, ty det var verkligen han, påskyndade sina steg och gick att ställa sig invid muren rakt under narren. — Ah! det är ni, Mauvepin, utbrast han. — Det är jag, herr chevalier. — Hvar är konungen? frågade Crillon oroligt. — Här. — Frisk och sund? — Åhja nästan ... han sofver... — Aha! sade Crillon som åter andades och trodde att konungen hade ett rendez-vous under det Mauvepin stod skiltvakt, behöfs det att jag aflägsnar mig? — Tvärtom, sade Mauvepin. — Ni vill att jag blir qvar? — Jag önskar att ni kommer mig till hjelp, herr de Crillon. — Guds blod! utropade Crillon, konungen löper då någon fara? — Åh! ej nu just... det är redan slut... Kom upp till mig, herr de Crillon. (Forts.)