Göteborgsposten – 15 april 1865, sida 1

OM 11111f1, MMA GM —1 BER 4—4 sigten, och uroch inlastning af de, till ett antal af mer än hundrade uppgående, anlända fartygen fortgår under munterhet och sång. Flaggor från alla verldens nationer svaja från masttopparne och om icke i fullt så glädtig ton höres det från åtskilliga ansenligt sysselsatta tulltjenstemäns läppar: Nu börjas det. Snön har smält bort och den värmande vårsolen gjort promenader och landsvägar rena och torra som ett kammargolf. På morgonstunderna ha alleerna redan blifvit något lifligare och Danska-vägs-promenaderna, hvilka för andra än särdeles energiska naturer nu en lång tid bortåt varit hardt när omöjliga, ha åter tagit sin början. Som nyheter från denna för infödingar af detta samhälle välbekanta villoväg torde böra inregistreras, att den del af densamma som ännu icke är försedd med trottoar, eller för att tala på Marstrandsboernas uttrycksfulla språk, med tramp, under loppet af sommaren torde komma att hugnas med en sådan, till stor fröjd och gamman för alla fotgängare ex rofesso och till ovansklig ära för dem som åstadkommit densamma. Det vackra Wilhelmsberg, tillhörigt hr Julius Lindström och beläget i närheten af Örgryte kyrka, har äfven sedan förra sommaren undergått en total ombyggnad och presenterar sig nu i en särdeles makfull och prydlig skepelse efter ritning af löjtn. V. v. Gegerfelt. Efter hvad det berättas, lärer den stora ängen, som är belägen på andra sidan vägen framför denna egendom och Öfverås, komma att förvandlas till en större trädgårdsoch parkanläggning. Nu börjas det också snart i Trädgårdsföreningen. Snart stängas grindarne och hr Frick börjar att sätta ut sina soffor, bord och stolar, och kanhända faller han äfven på den förnuftiga iden att samtidigi sätta ned — priset på sodaoch seltersvattnet, till stor fromma för den trafikerande, törstande allmänheten och utan gensägelse till ännu större fromma för sig sjelf, yttrad i en betydligt stegrad konsumtion af nämnde förfriskningsmedel, som, konstigt nog, på senare tider, isynnerhet under varma somrar, blifvit så särdeles begärligt för en hel hop folk. Genom en sänkning i det öfverdrifvet höga priset å dessa ogement (eller tvärtom) hastigt utdruckna flaskor, skulle en förståndig schweizeri-töreståndare sjelf icke blifva nedsatt, utan snarare upphöjd i den allmänna opinionen. På tyska operans under de senaste veckorna temligen molnomhöljda himmel, har under veckan en stjerna af allra första storleken visat sig. Det är barytonisten Joseph Beck, bekant i hela det musikaliska Europa och äfven i vår hufvudstad, der han för tre år sedan gaf gästroller, för sin väldiga stämma och sitt utmärkta dramatiska spel. Det mottagande han vid sitt första uppträdande här fick röna, bevisade nogsamt, att äfven vår publik snart insåg, att den här hade en konstnär af första rangen framför sig. Intensiva handklappningar, utan inspiration från några slags klappandar, oupphörliga framropningar och — fanfarer i orkestern, hvad kan man mer begära. Allt antydde att publiken icke det ringaste misstyckte att det kommit beck i vällingen. Så mycket mera skäl hade dock dir. Gaudelius dertill, enär salongen var så klent besatt, att aftonen säkert inbringade honom icke en vinst, utan en förlust af ett eller annat hundrade rdr. Skälet dertill torde vara att söka dels i den pågående påskveckan med sina många bestyr och dels i den, särdeles för platserna å Första Raden, nog dryga prisförhöjningen. andra sidan måste man likväl också ihågkomma, att hr Becks engagement är förknippadt med ganska betydliga omkostnader, och att om tillfölje deraf någon ovanligare förhöjning skulle vara af behofvet påkallad, det då är fullkomligt i sin ordning, att denna vidtages proportionaliter och icke så att säga öfver en bank, eller med lika stor summa å alla platser. Vi förmoda derjemte, att sedan vår musikaliska allmänhet kommit under fund med att här erbjudes en konstnjutning af sällspordaste art, skall den säkerligen heller icke försumma de tilltällen, som nu erbjudas dertill. Ännandagpåsk gifves Wilhelm Tell med hr Beck i titelrollen. IIögligen intressant kommer säkerligen hr Becks framställning af Rigoletto att blifva. Det var i denna roll, som han i Stockholm skördade sina största triumfer, och säkerligen skall förhållandet bli så äfven här, der man oaktadt den förre innehafvarens aktningsvärda bemödande, svårligen fått en sådan helgjuten bild af den olycklige, af så många stridande passioner sönderslitne narren, som den hr Beck genom sitt gripande spel framställer. Vi påminna oss äfven med tillfredsställelse att Gildas parti innehafves af mill Holland, hvars spel och sång bättre harmoniera med hr Becks än Elviras vid representationen af Ernani,.Ö hvilken utan öfverdrift gerna kan påstås ha gjort ett skriande afbrott mot så väl Carl V:s som Ernanis. Hertigens parti i Rigoletto är, som man vet, äfven ett af hr Fischer-Achtens ;