Göteborgsposten – 12 april 1865, sida 2

Men detta hus var tillslutet och NMauvepin slog förgäfves på porten, oroad af mörka aningar. Porten förblef stängd. Han slog ännu hårdare; ingen svarade och allt i huset var tyst. Det var en bastant port och Meuvepin hade ej krafter att trycka upp den med sin axel. Men der styrkan fattas, hjelper ofta fintligheten. Lik lejoninnan hvars make blifvit inspärrad i en bur och som gör sina slag omkring densamma sökande ett medel att tränga in, gjorde äfven Mauvepin ett slag omkring huset, som var skiljdt från alla andra byggnader. Det gränsade intill en trädgård. Trädgårdsmurarne voro ej särdeles höga. Mauvepin tvekade ej ett ögonblick; han klättrade upp på en af dessa murar och hoppade in i trädgården. Då han väl kommit dit, såg han ett fönster i nedra våningen som var upplyst, och han sprang dit. Men då ej ett ljud hördes, dämpade han bullret af sina steg och stannade ett ögonblick under fönstret och lyssnade. Tystnaden fortfor; då höjde han sig ända till nedersta fönsterrutan och kastade en blick in. Mauvepin såg då hertiginnans af Montpensier bönrum. Konungen var ensam. Liggande på en ottoman var han försänkt i sömn och hans härdt sammantryckta fingrar höllo ännu hertiginnans bukett. 2