Göteborgsposten – 12 april 1865, sida 1

Jacquot hörde honom låsa dörren i dubbelt lås. — Jag är fånge, tänkte han. Han betraktade ännu en gång porträttet af S:t Jean de la Croix, Carmeliterordens grundläggare, derefter blåste han ut sitt ljus och kastade sig på sängen. Men emot sin förväntan somnade han cj. Han var trött, ofantligt trött, och tröttheten står vanligtvis ej emot sömnen. Men likväl förblefvo hans ögon öppna och med spändt öra låg han och väntade att få höra den onde ande komma, hvilken munken påstod ha drifvit sitt spel med honom. En timma förflöt. Djup tystnad herrska le omkring honom. Efter förloppet at denna timma trodde sig Jacquot höra ett oredigt buller af fotsteg och röster. Detta buller tycktes komma från andra sidan om taflan som föreställde helgonet. Plötsligt afbröts det djupa mörker som hittills omgifvit Jacquot af en liflig klarhet, och han tyckte sig so helgonet stiga ned ur sin ram. Nu såg han på den plats helgonet lemnade en stor genomskinlig glasruta och genom denna varseblef han ett svagt upplyst bönrum, hertiginnans bönrum. Jacquot såg hertiginnan sitta der och en man böjande knä framför henne. Denne man vände ryggen at honom. Men hastigt reste han sig och Jacquot kunde se hang ansigto.