Göteborgsposten – 11 april 1865, sida 2

ningen och hertiginnan af Montpensier visade sig deri och gjorde ett tecken ät brodren Antoine. Den föregifne officern närmade sig under fönstret, och hertiginnan sade till honom: — Min siesta är slut, kapten; dagsvärmen är förbi och vi kunna åter fortsätta vår resa. Jacquot sprang fram till fönstret. — Fru hertiginna! sade han. — Hvad vill du, min vän? frågade hertiginnan leende. — Är det icke sannt att ni varit här sedan i går? — Visst icke, min stackars Amaury, svarade hertiginnan ... Vi afreste från Paris i dag på morgonen. Jacquot fattade med sina båda händer om hufvudet. — Oh min Gud! min Gud! mumlade han. Munken lade en hand på hans axel och sade: — Jag skall bota er, jag. — Så att jag ej mera blir vansinnig? — Ja. — och fortfarande förblir adelsman? — Utan tvirvel. — På hvad sätt skall ni då bota mig? frågade Jacquot naivt. — Genom bönen ... Munkens ögon skimrade af en underbar e d. Hans röst egde ett allvarligt och högtidligt uttryck, som ytterligare stegrade det mäktiga intryck han gjort på Jacquot. Det tycktes honom att denne man, som nyss för ho