Göteborgsposten – 11 april 1865, sida 2

211117ä—ar— — —— — — —— Då munken slutat sina böner, gick han fram till Jacquot, som gnuggade sig 1 ögonen. — Ni har sotvit, mitt barn? sade han. — Ja, men jag har haft en dröm, i hvilken jag tyckt mig äter vara i klostret. Jacquot berättade sin dröm fullständigt. — Mitt barn, sade munken, onda andar drifva sitt spel med er och skola ännu en tid fortfara dermed. — Men hvad har jag då gjort? — Hvarje natt, forttor munken, så snart ni insomnat, skall ni vara den onde andens byte, ända tills ni utfört en stor och i himlens ögon förtjenstfull handling. — Himlen har då behof af mig? frågade Jacquot naivt. — Religionen åtminstone, svarade munken högtidligt. Derefter reste han sig och förkunnade Jacquot att det var tid att fortsätta deras vandring. De begäfvo sig åter på väg och munken tog ånyo till orda. — Mitt barn, sade han, religionen undergräfves dag för dag af en fiende, mycket mera grym, mycket mera förskräcklig än alla hugenotterna tillsammans. — Hvem är denne fiende? frågade Jacquot. — En grym, egoistisk furste, utan seder, utan mod, utan tro, en man som låter Frankrike förgås och när som helst är färdig ingå förbund med kättarne. — Nå ... denne furste? — Är konung Henrik III. — Ah! jag hatar honom! sade Jacquot. — Ni har orätt, mitt barn. : (Forts.)