Göteborgsposten – 11 april 1865, sida 2

— — —— — — — — — — viss på att himlen skall höra mina böner och låta mig återställa denne unge man. — Som ni vill, fromme fader, sade hertiginnan, som bad munken gifva henne sin välsignelse. Derefter afreste hon qvarlemnande Jacquot. Jacquot, som nu stod under munkens inflytande, hade ej någon annan vilja än hans. Han började sin vandring med honom och upprepade på hans uppmaning och tillsammans med honom den ena bönen efter den andra. De gingo hela aftonen och stannade ej förrän vid nattens inbrott, då de hunnit till en skog. — Här skola vi ligga, sade munken. Han gaf sjelf exemplet och lade sig ned på marken, Jacquot insomnade snart, öfverväldigad at trötthet, men med tom mage. Han hade ej förr insomnat än han tyckte sig åter vara i klostret. Han såg sig åter iklädd munkkåpan, hörde korregidorens hvassa röst och superiorns stränga tal. Slutligen drömde han åter om konungen och befann sig ånyo i Saint-Cloud i det ögonblick då en schweitzare på monarkens befallning kastade honom i vattnet. Jacquot uppgaf ett rop och vaknade. Men han befann sig ganska riktigt ute i fria luften och på samma ställe der han lagt sig; han hade fortfarande på sig sin pagedrägt; vid det tilltagande dagsljuset varseblef han äfven sin värja som han lagt bredvid sig och på två stegs afstånd såg han sin följeslagare, munken som låg på knä och bad 4 —