Göteborgsposten – 11 april 1865, sida 1

— — — liga umbäranden och ansträngningar lefvande arbetaren ett bevis för dess nytta och förträfflighet och ett skäl till dess både bruk och missbruk. Osunda och osnygga boningar, dålig beklädnad, otillräcklig och kraftlös föda alstra, i förening, ett tillstånd af nedstämning hos själ och kropp, hvilken af män, som på andra orter forskat i dessa ämnen, ansetts såsom en mycket betydande orsak till det både måttliga och omåttliga förtärandet af spirituösa drycker, så vanligt hos den fattigare, under umbäranden och försakelser lefvande folkklassen. Dessa iakttagelser, rörande de 3:ne nämnda momenternas inflytande på uppkomsten och underhållandet af starka dryckers missbruk, ega tyvärr äfven inom Göteborgs, eljest välmående och i så många fall lyckligt lottade, samhälle sin tillämpning. De bostäder, som af arbetsklassen inom vårt samhälle begagnas, äro, enl. kommittera des undersökningar, ofta i afseende på de 3:ne hufvudpunkterna vid en bonings beskaffenhet, sundhet, tillräckligt utrymme s mt skydd mot klimatet, eländiga i en grad, som endast egen granskning kan öfvertyga om; och torde kommitterade framdeles få, rörande detta ämne, inkomma till herrar stadsfullmäktige med en framställning; det andra momentet, beklädnaden, kan näppeligen föranleda till någon åtgärd från kommunens sida, men i afseende på det tredje, eller födan, torde, i sammanhang med den förestående regleringen af bränvinsutskänkningen för nästa utskänkningsår och de förändringar dervid, som kommiterade hafva förenat sig om att föreslå, såsom i deras tanka tjenliga att hämma eller minska det omättliga bräovinssupandet, någon förbättring möjligen kunna åstadkommas. Man har, såsom argument för krogars nödvändigbet, och nödvändighet till ett visst antal, anfört, att ställen måste finnas i tillräcklig mängd, der arbetaren kan få köpa sin föda, och detta har äfven anförts såsom ett vigtigt inkast vid behandlingen af frågan om förbud mot utskänkning på Sönoch Helgdagar. De undersökningar, kommitterade hafva anställt, rörande krogarnes och krogrörelsens beskaffenhet, hafva dock ådagalagt den ringa betydelsen af dessa ställen, såsom spisqvarter för den arbetande befolkningen. Bränvinsförordningens stadgande: å utskänkningsställe skall mat alltid vara att tillgå, uppfylles i allmänhet antingen alldeles icke eller så, att på tillsägelse kan erhållas bröd, smör, ost eller någon kall mat, det mesta vanligen af dålig beskaffenhet. Endast på ett ringa antal af stadens och förstädernas 50, af arbetsklassen besökta, utskänkningsställen, kan varm mat bekommas. d de allraflesta såkallade näringsställen fortäres mat föga eller alls icke: rörelsen är nästan helt och hållet inskränkt till utskänkning af bränvin. Det är klart, att den ursprungliga meningen med tilllåtelsen för inrättandet af näringseller utskänkningsställen ej varit, att staden skulle öfversvämmas af en bränvinsflod, af hvars verkningar vi se säkerligen blott en ringa del i de 2,161 fyllerimål, som vid härvarande poliskammare under sistlidne år afdömts, och de 108 fall af Delirium tremens, som hos härvarande läkaresällskap under samma tid blifvit anmälda, siffror som sannolikt utgöra blott bråkdelar af de förhållanden, som i verkligheten existerat. Af de sextio rättigheter för utskänkning af spirituosa, som för staden och förstäderna äro meddelade, tillhöra sex s. k. konditorier, tvenne äro fästade vid vissa lokaler, nemligen Börsoch Festivitetshuset samt Frimuraresällskapets hus, en medföljerjgästgifverirörelse, och en besittes på grund af burskap. De förstnämnde nio, jemte en traktörsrättighet som utöfvats på Lorentsberg, besökas nästan uteslutande af till herreklassen hörande personer. De öfriga femtio utskänkningsställena, af hvilka tre äro förlagde på Stampen, vid Nyfikeoch Redbergsliderna, fem inom Hagorna, sju i Pustervik och Masthugget samt trettiofem inom den egentliga staden, besökas mest af den arbetande klassen. Af dessa femtio utskänkningsrättigheter hafva trettiofem, jemte den å Lorensberg utöfvade traktörsrättigheten, blifvit, sedan reformen inom bränvinslagstiftningen år 1855 genomfördes, för innehafvarne årligen förnyade, så länge de dermed förenade vilkoren uppfyllts, och rättigheten ej heller på annat sätt förverkats. Härigenom hafva dessa af innuchafvarne så småningom kommit att betraktas såsom deras egendom, hvilken de, då de ej längre orkat eller gittat sjelfva begagna den, egt att, dock efter anmälan och med vederbörligt samtycke, på andra öfverlåta, för detta öfverlåtande betingande sig en årlig ersättning, ofta uppgående till ansenliga belopp, hvilken årliga ersättning sålunda utgör en slags pension för innehafvarne, ibland hvilka en stor del dessntom på den förut idkade rörelsen kommit i en mer eller mindre oberoende ställning. Af dessa 36 rättigheter utöfvas sålunda under innevarande utskänkningsår mindre än en tredjedel, eller 11, af innehafvarne sjelfva, hvaremot ej mindre än 25 dels äro med Magistratens tillåtelse på andra öfverlåtna, dels genom enskild öfverenskommelse af andra örestas. De återstående 14 rättigheterna hafva, enligt bränvinsförordningens 17:de paragraf, blifvit på offentlig auktion för 3:ne år försålda; och går deras utskänkningsrätt till ända, för 4 den I Oktober detta år, för 7 den 1 Oktober 1866 och för 3 den 1 Oktober 1867.