Göteborgsposten – 10 april 1865, sida 1

— Huru! utbrast konungen, måste jag då lemna er? — Ja, Sire ... tills i morgon Konungen reste sig suckande; men hon lade handen på hans arm och yttrade: — Fj ni, Sire; det är jag som först skall gå. — Ni bor då icke här? — Nej, och ers majestät måste lofva mig att qvarblifva här ännu en qvarts timma och att ej följa mig. — Jag lofvar er det, sade konungen. Hon tryckte hans hand, påsatte åter sin mask, svepte en kappa omkring sig och försvann. Konungen satt helt drömmande på ottomanen och inandades doften från buketten. Då den blonda qvinnan lemnade rummet, tillslöt hon dörren efter sig och fördjupade sig i den mörka korridor, genom hvilken konungen passerat efter sitt inträde i huset. Men hon gick ej genast ut ur huset. Först lyssnade hon vid dörren som ledde utåt gatan för att försäkra sig om att ingen fanns utanför, och det var med största försigtighet hon slutligen öppnade denna dörr. Gatan var verkligen folktom, alldenstund Såraphin i detta ögonblick drack och spelade med Mauvepin. Hon hade likväl knappt aflägsnat sig ett par steg från huset, förr in en skugga smög fram från portgångon till ett närliggande hus. — Eric, är det ni? sade den blonda qvinnan, seende en man insvept i en lång kappa komma emot sig. — Det är jag, fru hertiginna, (Forts.)