Göteborgsposten – 7 april 1865, sida 2

agen blef helt bedöfvad, utstötte ett anskri och släppte ein värja. Vig som en katt, gjorde då Mauvepin ett hopp framåt, satte foten på värjan, knäppte händerna omkring Seraphins hals, strypte honom till hälften och kastade omkull honom på golfvet. Detta utfördes med sådan snabbhet, att pagen ej fick tid göra ett enda försök till försvar. Mauvepin stoppade en näsduk i hans mun, för att hindra honom från att skrika, derefter band han hans händer med sin gördel och stötte honom under bordet. — Du skall nu ej längre kunna hindra mig från att veta hvar munken blifvit af, sade han. Med Seraphins värja i handen störtade han ut ... Emellertid hade konungen gått vidare i det hus dit han blifvit förd af pagen Såraphin. Oaktadt sin svaga och vekliga natur och den fruktan för döden som stundtals plågade honom samt den rädsla han hyste för allt som han ansåg öfvernaturligt, oaktadt allt detta återfann likväl Henrik III vid vissa tillfällen sin familjs ridderliga tapperhet, detta djupa förakt för faran som hans farfar, Frans I lemnat honom i arf. Då konungen fann sig ensam i den mörka korridor om hvilken vi förut talat, utan annan ledtråd än den obetydliga ljusstrimma som syntes på afstånd, frågade han sig sjelf om han ej fallit i en snara och om man ej traktade efter hans lif. Men det oaktadt tvekade han ej ett ögonblick.