Göteborgsposten – 5 april 1865, sida 1

— Bah! sade Nauvepin, om ers majestät vill anförtro sig åt mig skola vi kunna gå hvart vi behaga. — Ensamuna? — Alldeles ensamna. Jag slår vad att den blonda damen som ligger ers majestät så nära om hjertat har till väninna någon liten vacker brunett .. — Tyst! sade konungen. Herr de Crillon närmar sig dörren, Läåtom oss vara allvarsamma infor honom, min son, ty herr de Crillon skämtar aldrig. Crillon hörde icke eller låtsade ej höra; Mauvepin började skratta, och konungen aulände till Chåteau-Thierry i samma uppsluppna lynue hvaraf han varit i åtnjutande alltsedan sitt sammanträffande med den blonda qvinvan. Men i samma mån man kom närmare slottet ansåg konungen det lämpligt att antaga en allt sorgsnare min. Slutligen sade han till Mauvepin: — Vill du med mig upprepa några dödspsalmer? — Må ske! sade Mauvepin; men ers majestät har orätt i att vara så bedröfvad öfver hertigens af Anjou död. — Han var miu bror ... mumlade konungen. — Oh! ja visst ... och det är just för den skull... — Nåväl? — Som han ämnade bli konung och fann att erg majestät var begåfvad med en för god krop;skonstitution. Dessa Mauvepins ord återgåfvo konungen hans goda lynne, och det blef ej vidare fråga om några dödspsalmer, Man anlände till slottet. (Ports.)