Göteborgsposten – 4 april 1865, sida 1

— Huru så? frågado dom Antoine och antog en enfaldig min. — Jag säger er att jag är vansinnig! upprepade Jaoquot i förtviflad ton. Under det han yttrade detta passerade en munk förbi på vägen. XVI. Låtom oss förflytta oss åter till det ögonblick då konungen gifvit befallning om att återföra Jacquot till sitt kloster. Sedan gardisten Baumers väl begifvit sig i väg med Jacquot framför sig på sadeln, återfingo konungens tankar sin förra riktning: det var den blonda qvinnan, om hrilken han drömt och af hrilken han sett en skymt i ett af värdshusets fönster, aom han nu nödvändigt ville lära känna. Han gick tillbaka in i värdshussalen, tog Seraphin vid örat och yttrade till honom: — Ja-så, din lilla skälm, du vill ej låta mig veta din herrskarinnas namn? . Seraphin behöfde ej heller denna gång göra sig mödan att svara, ty en inre dörr till värdshussalen öppnades sakta, och konungen lät höra ett nytt utrop... Under tio sekunder hade denna halföppnade dörr låtit konungen ännu en gång se den okändas vackra ansigte.