Göteborgsposten – 3 april 1865, sida 1

——— ——— — —— sett honom, liksom han sjelf, stiga af hästen vid det enstaka värdshuset nära vägen, två lieues från Meaux. IIuru kunde då dom Antoino anträffas i klostret, iklädd sin kåpa och med ett radband i handen? Baumero, gardisten, stötte Jacquot vårdslöst från hästen och öfverlemnade honom i brodren Antoines händer med dessa ord: — Här är en af era munkar som understått sig att avlägga en ädlings drägt. — Jag känner igen honom, sade dom Antoine; det är Jacquot, vår almosesamlare. — Nåväl! sade Baumers, bestraffa honom och sätt honom i fängelse; så lyder konungens befollving. Baumers lät derefter sin häst vända och aflägsnade sig. Konungens befullning blef åtlydd till punkt och pricka. Dom Gregoire lät kalla till sig Jacquot; man afklädde bonom hans pagedrägt, lät honom ånyo Jåtaga sin munkkåpa och förde honom derefter till sängelset. Denna gång började Jacquot gråta och bad att få dö eller uppvakna, ty ännu trodde han att det var en förskräcklig dröm ... Som alla dessa rörolser hade förkrossut honom, alutade han med att insomna ... Men då han uppvaknado Oh! mirakel! (Fo:ts.)