Göteborgsposten – 1 april 1865, sida 2

tid att besluta sig, ty konungens uppmärksamhet drogs åt en annan riktning genom de skrattsalfvor som hördes från narren Mauvepin, hvilken nu gjorde sitt inträde i värdshussalen, skjutande en annan person framför sig. — Åh! ett godt skämt! sade Mauvepin. Se här ha vi den lille almosesamlaren klädd eom ädling. Mauvepin hade inkommit i stallet och der funnit Jacquot helt darrande, trots hans guldbroderado jacka och fina damascerade värja. Då narren igenkännt munken hade han först börjat skratta, derefter hade han tagit honom i öronen och drifvit honom framför sig medelst slängar och sparkar på benen. Konungen såg den förskräckte munken inträda. Han såg detta bleka och af fruktan vanställda ansigte, denna hatfulla blick, och han igenkände honom. — Munken! sade han, den otäcke munken! — Munken som blifvit förvandlad till page, Sire, svarade Mauvepin. — Jaga bort denne munk! sade konungen, gifvande vika för en känsla af oemotståndlig vedervilja. -— Hvarföre är du ej längre munk? frågade Mauvepin i det han drog med sig Jacquot ut. — Jag har aldrig varit det. Det är en dröm ... svarade Jacquot. — Aha! du har varit munk i drömmen blott? hånade Mauvepin. — Ja. — Nåväl! du skall bli det i verkligheten äfven... du skall få se, (Forts.)