Göteborgsposten – 30 mars 1865, sida 1

— Godt. Än sedan? — Sedan sätter man honom i band. — Fullkomligt riktigt. Och sedan är han färdig att tussas på den man vill att han skall bita. Förstår ni nu? — Nej, icke ännu. — Nåväl! sade hertiginnan, jag ser i andanom den dag skymta fram — för öfrigt är den kanhända ej långt aflägsen — då jag kommer att behöfva en fantast, en svärmare lik dessa seider hos den musulmanske fursten som man benämner den gamle på berget, hvilka läto döda sig mot löftet om paradiset. Denne fantast, denne svärmare. — Är Jacquot, eller huru? — Det skall bli han. Ty, tillade hertiginnan, om man ännu några dagar låter honom undergå denna regime, skall ett ögonblick komma, då han ej mera vet om han är munk eller adelsman. — Och ... då? — Ja då ... men det är min hemlighet. Dom Gregoire och grefve Eric de Crevecoeur betraktade hvarandra skälfvande. Men hertiginnan ville ej gifva dem någon förklaring, utan nöjde sig med att säga: — Har ni åtlydt mina befallningar, dom Gregoire? — Ja, fru hertiginna. — Är brodren Antoine förvandlad till kapten? — Så fullständigt att det ser ut som om han i hela sitt lif burit värja vid sidan. — Och musketören?