Göteborgsposten – 29 mars 1865, sida 1

Han hade handskar af buffelskinn, en kask i handen och sporrar på stötlarne. Men Jacquot utropade icke destomindre : — Broder Antoine! Jacquot hade verkligen i denne beväpnade man igenkännt eller rättare trott sig igenkänna dom Antoine, en almosesamlare från hans kloster. De fyra lothringska soldaterna och musketören deremot reste sig vördnadsfullt och helsade med orden: — God dag, kapten! — Kapten! utropade Jacquot, kapten? har ni då blifvit kapten nu, broder Antoine? Den tjocke mannen började småle. — Det har jag alltid varit, min stackars Amaury, sade han. — Men ni var munk! — Stackars gosse! hviskade musketören i örat på pagen Amdedde så högt att Jacquot kunde höra det, — stackars gosse! han ser munkar öfver allt! — Jag bedrager mig likväl ej häri, mumlade Jacquot, som ånyo föll in på tviflets och de underliga fantasiernas område, ni är bestämdt dom Antoine, brodren Söndag, som man kallar er. — Mitt stackars barn, svarade den föregifne kaptenen, du har rätt. Jag har varit munk ... men för dig allena ... det vill säga att jog är din onkel, din fars köttslige broder ... — Ah!