Göteborgsposten – 29 mars 1865, sida 1

Detta minne gaf för öfrigt ett visst sken af sannolikhet ät hvad man berättade honom rörande hans egenskap af ädling, hans olyckliga kärlek och hans vansinne, — Vill du frukostera med mig? frågade pagen. Jacquot hade tillbragt föregående dagen vid vatten och bröd och kände förfärliga slitningar i magen. — Gerna, sade han. Amådee befallde fram frukost, tillsade om goda viner, bjöd musketören och de fyra soldaterna, hvarefter man ifrigt satte sig till bords. Pagen berättade om sin resa till Nancy, kryddade samtalet med några galanta äfventyr och visade sig vid ett så glädtigt lynne, att Jacquot snart med vinets tillhjelp kände de mörka fantasier som förvirrade hans hjerna försvinna och sig sjelf smittas af kamratens glädtighetVid första glaset vin, tviflade han ännu; vid det sjette var han af samma åsigt som pagen, musketören och soldaterna, — nämligen att en förtviflad kärlek gjort honom vansinnig. Så småningom vande han sig vid att tala om sitt adelskap, om herr de Pontarliers slott, om sina förfäder, om hvilka han sjelf ej hade någon erinran och på hvilka den artige Amedåc lemnade honom en beskrifning. När han lemnade bordet, var han något rusig, ett tillstånd som för öfrigt sedan två dagar var hans normala; men hans rus var denna gång af godt slag emedan vinet varit oblandadt. Ett sådant rus var en barnlek för en dominikanermunk. Också yttrade det sig ej på annat sätt