Från Utlandet. Afskyn för dödsstraffet tilltager så märkligt inom den allmänna opinionen i Europa, att den är ett ovederläggligt historiskt faktum och skall visa sig leda till ett inom de fria staterna allmänt beslut angående dödsstraffets olämp lighet och oriktighet, hvilket beslut skall bilda en betydelsefull epok i hela den europeiska civilisationens historia. En händelse, som i dessa dagar timat i England, lemnar bevis på allt det barbariska och rått omenskliga som finnes i dödsstraffet. I Durham egde nemligen d. 16 d:s en afrättning rum, hvilken var förenad med så förfärande omständigheter, att allvarsamma oroligheter voro nära att deraf uppstå. Förbrytaren var en brunnsgrätvare vid namn Winlaton, som d. 18 Sept. f. å. i drucket tillstånd mördat sin hustru, eller rättare pinat och misshandlat henne, tills hon uppgaf andan; ty grannarne hade under en hel timme hört den olyckliga qvinnans jemmerskri, utan att någon tänkte komma henne till hjelp. Winlaton sökte att rädda sitt lif genom påståendet, att hans hustru varit honom otrogen; men juryn fäste dervid intet afseende och d. 4 Mars föll hans dödsdom. Genom en märklig tillfällighet hände sig, att mördaren sjelt skulle under längre tid se döden för ögonen och lida samma qval som den mördade hustrun. Äfrättningen utsattes som sagdt, till d. 16 d:s, och samma dag på morgonen kl. 8 besteg mördaren schavotten, ätfoljd af de vanliga embetsmännen och af bödeln Askern. Sedan de ohyggliga tförberedelserna slutat, drogs brädan bort undan förbrytarens fötter, men i gamma ögonblick gick repet sönder, och Winlaton störtade till marken, utan att för öfrigt lida någon ekada genom fallet. Ian fördes nu tillbaka till fängelset, tills Askern anskaffat ett nytt rep. hl. å2 9 f. m. beträdde bödeln åter schavotten, för att göra repet fast vid galgen, och han hade knappast visat sig, förrän han helsades med ett förskräckligt hojtande och skrik. Några minuter derefter kom äfven den litdömde, åtföljd af fängelsepredi kanten, tillbaka till galgen. Han gick med fasta steg uppför trappan till schavotten och han tycktes ej vara gripen af någon synnerlig rörelse, fastän en bred, röd strimma rundt omkring halsen vittnade om, huru våldsamt fallet i repet måste ha varit, för att det skolat så brista. Bödeln ville utan tvifvel försäkra sig om, att allt var denna gång i ordning, ty han gick till väga med en förfärande långsamhet och sorgtällighet som törlängde delinqventens dödsqval och upphetsade folkmassan till den grad, att de grössta eder och förbannelser uttalades öfver Askern. Brädan blef slutligen för andra gången dragen bort, men ej heller nu inträdde qväsningen ögonblickligt och liksom en kamp uppstod mellan bödeln och den hängde. Först efter flera minuters förlopp hängde delinqventens kropp utan rörelse i galgen. Den upprörande anblicken at denna dödskamp förbittrade åskådarne så mycket, att polisen endast med den största möda lyckades förhindra dem från att tränga fram till schavotten och kräfva hämnd på bödeln, hvars lit sväfvade i den största fara, medan denna kamp varade; ty det förklaras för afgjordt, att han skulle ha följt delinqventen in i evigheten, om han fallit i den upphetsade massans händer. Och det är sådana scener, som ett förnuftigt och sedligt samhälle föranstaltar för en lidelsefull folkmängd, att lända denna till varnagel! Det är sällan ordet Polen nu kommer till tals inom allmänna församlingar. Menniskorna glömma dock nu ej lättare än förr, men det är det dåliga samvetet man med all makt vill tysta ned genom att söka glömma hvad som kan uppröra detsamma. Vi ha förut i förbigående nämnt, att inom Englands underhus hr Hennessy i frågan väckt ett törslag om att Ryssland skulle förklaras ha mistat all rätt till Polen, emedan det brutit sina fördragsenliga förpligtelser till detta land, och att England skulle upphöra att betala den under namn at det rysk-holländska lånet beviljade årliga summa, som öfvertagits år 1815 för en tid af hundrade år, på det Ryssland skulle trofast bidraga till upprätthållandet af 1815 års fördrag. Nan vioata Hannesav att hand frraglam aj allla