Göteborgsposten – 27 mars 1865, sida 2

Från Utlandet. Tingöranden från Österrikes sida i den lesvigholsteinska frågan ha väntats, gående derå ut, att Österrike skulle tillåtit någon af Mellanstaternas gesandter vid törbundsdagen Frankfurt att der väcka ett förslag, enligt hvilket förbundsdagen skulle ansluta sig till Österrikes önskan, att få den slesvigholsteinska frågan snarast afgjort, med tillägg att detta nåste ske i Förbundets intresse. Särskilt skulle Mellanstaterna framhålla detta förslag såsom öfverensstämmande med augustenborgarens. Man väntade, som sagdt, detta, och det skulle vara ett vigtigt principsteg, ty det skulle strila emot Preussens uttryckliga förklaring, att det på intet vilkor skall tillåta Förbundsdagens inblandning i underhandlingarne om hertigdömena. Österrikes gesandt vid Förbundsdagen, baron Kibeck, var redan kallad hem till Wien, der han i närvaro af den österrikiske gesandten i Minchen, baron Blome, konfererade med kejsaren Frans Josef och dennes ministrar. Statsministern Schmerling, understödd af opinionen och riksrådet, gynnade steget om förbundsdagens inblandning i frågan. Kejsaren och ministrarne sades vara eniga med Schmerling härom, ehuru utrikesministern Mensdorff dock gjort något motstånd, i det han förordade fasthållandet vid alliansen med Preussen — då det plötsligt började talas om att en ministerkris utbrutit i Wien, hvars första offer skulle bli Schmerling och med honom den politik, som gynnade augustenborgaren. Ännu har icke underrättelse ingått, som bekräftat Schmerlings fall, men det kan måhända, inträffa fastän österrikiska regeringen dermed afgjordt bryter med riksrådet. Ett så energiskt steg kan hon ondast nödd och tvungen taga, och det skulle då vara Preussen som tvang henne. Preussen visade sig genast vid underrättelsen om Österrikes täta konferenser och lutning åt den politik, som vill indraga slesvigholsteinska frågan under Förbundsdagen, besluten att äfven å sin sida handla energiskt, och Köln. Zeit. för d. 18 d:s vill ur säker band veta, att man redan i dessa dagar kan göra sig beredd på en ny vändning i den preussiska politiken. Denna vändning finnes betecknad af några officiösa berlinertidningar, hvilka förmena, att om Österrike icke vill ingå på Preussens fordringar, bör det provisoriska tillståndet i hertigdömena fortvara (Preussens käraste önskan, emedan det derunder faktiskt tager åt sig allt väsentligt som skall konsolidera eröfringen), och om Österrike ej heller vill ingå härpå, så skall Preussen ändock fasthålla vid sina fordringars genomdrifvande som vett oförkastligt minimum af hvad Preussen måste göra anspråk på. Och framhåller Bismarks organ som ett talande skäl härför, att annars bade hertigdömena och Preussen skola ha det värsta att befara af Danmark, om Preussen icke utsträcker sin skyddande hand öfver Slesvig. holstein och kommer i besittning af dess hamnarEn kraftigt verkande orsak till dessa statsvigilören Bismarcks bekymmer är i hans ögon skandinavismen, och det ej allenast för Preussens, utan äfven för konung Christian 1X:s skull (hr Bismarck skyddande Christian IX af Danmark — situationen är oväntad). Nordd. allg. Zeit., som för kort tid sedan ansåg en slesvigholsteinsk hertig ingenting skola lida i sin sjelfständighet deraf att Preussen är herre i hans hamnar, kommenderar öfver hans trupper, handhafver tull-, postoch telegrafväsen