Göteborgsposten – 24 mars 1865, sida 2

tons sall följande, hvilket kan anses öfverensstämma med verkliga förhällandet: Den 22 Febr. kompletterade nordtrupperna genom Wilmingtons intagande sin serie af framgångar mot sina motståndares sjöhamnar. Denna plats, som sore det borgerliga krigets början var blott en hamn af tredje rangen, hade föga omsättning med utlandet och knappast var känd i Europa, har under de sista två eller tre åren varit den punkt, på hvilken Söderns förhoppningar och engelska köpmäns spekulationer förnämligast varit riktade. Denna handel är nu slut, ty ej allenast Fort Fisher har fallit, utan äfven sjelfva staden har i likhet med Charleston utrymts af sydtrupperna. General Scofield i spetsen för 8,000 man var nordtruppernas befälhafvare vid detta tillfälle. Hans operationsbasis var Smithville vid flodens (Fear River) mynning på dess vestra strand. Mellan denna plats och Wilmington ligger en öde sumpig trakt ar omkring 3 svenska mils utsträckning. I midten häraf låg Fort Anderson, starkt befästadt och nästan otillgängligt tillfölje af terrängens natur. Hans framryckande kunde ha hejdats af detta hinder. om han icke erhållit tillräckligt understöd af flottan. Men före dagbräckningen d. 19 Febr. var platsen utrymd. Wilmingtons intagande är ej allenast i och för sig sjelf vigtigt, emedan det gör ett slut på de främmande tillsändningar, på hvilka Södern litade, utan det skall troligen äfven bli af betydande fördel för nordtrupperna. Båda generalernas trupper kunna nu stöta till sin resp. öfverbesälhafvares hulvudarmåer i virginien; genom sin eröfring af Wilmington blir Scofield ej allenast fri herre öfver sina rörelser, utan kan äfven sätta nordgeneral Sherman i stånd att operera med större säkerhet. Denne lycklige befälhafvare förmodas ha i tankarne en marsch, som skall fördunkla de tåg, genom hvilka han tagit Savannah och framtvungit Charlestons utrymmande. De sista berättelserna uppgifva honom stå 5 svenska mil norr om Columbia i Syd-Carolina och sydgeneralen Beauregard dragande sig tillbaka för honom. Hans rörelser äro s. n. inhöljda i hemlighet, men det kan knappast betviflas, att han påtänkte en marsch in i Nord-Carolina, för att afskära sydbefalhafvaren Lees förbindelser med Södern, om han icke rent af tänkte genomtäga hela staten och stöta till Grant, ör att med honom utföra ett sista anfall på Söderns hufvudstad. Utsigterna att kunna motstå honom i Nord-Carolina åro lyckligtvis (Times har blifvit så omvänd, att den anser denna omständighet lycklig, successsullye) endast små. Det blir med hvarje ny operation alltmera tydligt, att sydtrupperna, fastän ännu energiska i sitt motstånd, äro uttömda på den första nödvändighetsvaran för ett krigs förande, tillgång på folk. General Leeis hufvudstyrka har, fastän, mycket underlägsen, hitvills genom sin befälhafvares snille upprätthållit sin disciplin och sitt mod. Men den enda som lifvar dem, den disciplin som stärker dem, det snille, som leder dem, finnas icke hos Soderns andra armåer. Allting anger, att general Beauregard, eller hvem som förer befälet öfver sydarmcen i Syd-Carolina, skall vara ur stånd att göra ett lyckligt motstånd mot Shermans tåg. Om derföre denne senare beslutar att genomkorsa NordCarolina, ksn Wilmingtons intagande bevisa sig vara af högsta vigt för honom. I nordtruppernas händer kan det göras till en basis för militära operationer i staten, en reträttplats i händelse af någon oförutsedd motgång. Inom kort skola vi få veta hvilken väg Sherman tagit, men vi kunna icke tvifla om, att hans afsigt skall vara att bistå general Grant antingen genom en marsch mot Virginien eller genom operationer, hvilka skola draga bort en del af sydarmåerna. Times medger derefter att i Södern, förutom i Richmond, stämningen är splittrad och att olusten för krigets fortsättande är i tilltagande. Representanthuset i Washington har antagit ett förslag om att hustrur och barn till tärgade män, hvilka inträda inom nordarmeen, skola för alltid vara fria. En tidning offentliggör en brefvexling mellan sydöfversten Pyron och general Lopez Ve — . . . . ii Mexico som förer befålet öfver de kejserliga trupperna vid Rio Grande. Pyron underrättar Lopez, att sydstatsregeringen önskar underhålla vänskaplig förbindelse med den mexicanska regeringen. Lopez uttalar i sitt svar sympati för Söderns sak. Insatt i befälet af kejsar Maximilian, säger han, att Sydstaternas söner kunna lita på full säkerhet för sina personer och intressen och på gästvänlighet. Organiserandet al intall på Söderns område är ej tillåtet. Matamoras har upphört att vara en fri hamn. Expresidenten af Mexico, Juarez, har från Chihuahua under d. 1 Januari utfärdat en adress till mexicanska folket, hvari han säger: Trogen min pligt och mitt samvete, vill jag egna hela min kraft åt det nationala försvaret med mexicanernas understöd och samverkan och vill upprätthålla den mexicanska flaggan. Juarez beskyller vidare kejsar Maximilian för att vara usurpator och ett verktyg för att förslafva ett fritt folk. Från Österrike ljuda underrättelserna förfärande om nöden derstädes. Detta är isynnerhet fallet med det inre Krain. Folket har endast potatis och rofvor att lifnära sig med. Salt och fläsk höra till sällsyntheterna. Säd står ej mera till att få, och allmänt befaras hungersnöd. I de bergiga trakterna har hungersnöden redan utbrutit. —nn—z2xmX—--oennuaznrn—— LL nnux Telegram. STOCKHOLM d. 23 Mars. ISsarno i skärgården ligga ännu fasta och äro öfverum ———eSyuäSewwsmzss— — mmh m m— ——-— Ä-V.eeÖ.:8m-m mn ——— —— —h— — — nn — — —