Göteborgsposten – 23 mars 1865, sida 2

kostnad. Under min rusighet har man återfort mig till klostret. Detta var mycket logiskt, och Jacquot resonnerade, som man finner, sasom en man den der ätnjuter sin fulla tankekraft. Han började nu sucka, ty han tänkte på den strålande uppenbarelse som bragt hans förvåning till sin höjd. — Hvem är denna qvinna? Det var den fråga han först gjorde sig. Då han ej kunde besvara den, beslöt han sig slutligen för att stiga ned på klostergården. Denna utgjordes af en rymlig, trädbeväxt plan, på hvilken vid denna tidiga timma några munkar promenerade, till största delen lajbröder. Fäderna sjelfva, personer med fullmånsansigten och stora magar, hade redan för längesedan afstått ifrån att se solen gå upp. Trogna Bacchidyrkare, drucko de till långt inpå natten och stego sent upp. Men lajbröderna, hvilka voro skyldiga att arbeta om dagarne och hade sig uppdraget tvitt, sopning och skurning samt andra lika simpla funktioner, voro tidigt uppe om morgnarne. Jacquot tillhörde denna vanlottade kategori. Också tänkte han, då han steg ned till klostergården, att han gick att blanda sig med vänner, bröder i olyckan, och att han följaktligen kunde räkna på ett godt emottagande. Men Jacquot misstog sig. Vid hans åsyn aflägsnade sig lajbröderna, som om han varit en pestsmittad, och Jacquot stod helt försagd. Man flydde honom,