Göteborgsposten – 23 mars 1865, sida 2

sig från att på samma gång småle och kasta en vältalig blick på corregidoren. Sucken var ett uttryck af ånger och betydde: jag vet nog att jag var rusig och följaktligen är jag brottslig ... Leendet kunde öfversättas med: Jag var rusig som de flesta af mina bröder varit, och jag utgör icke något undantag derutinnan från de öfriga dominikanermunkarne i klostret. Med ett ord, den blick han fästade på corregidoren sade tydligt nog: huru kan ni tänka på att straffa mig för ett fel som alla menniskor begå och som här i klostret hör till ordningen för dagen? Utan tvifvel uppfattade corregidoren meningen både af blicken, småleendet och sucken, ty han skyndade att tillägga: — Att vara rusig är en småsak, men att kompromettera klostrets intressen är ett oförlåtligt brott! — Och på hvad sätt har då jag komprometterat dessa intressen? frågade munken förskräckt. — Jo hör på. Ni var i går i Saint-Cloud. — Godt! Nå än sedan? — Konungen lit gifva er två pistoler. — Det är sannt, sade Jacquot, som ansåg det vara utan nytta att tala om de slag han fått. Vidare? — I egenskap af klostrets almosesamlare har ni mottagit almosor som voro bestämda åt klostret. — Vackra almosor, i sanning! utbrast Jacquot. Några styfver i Anteuil, några brödbitar i Passy och en metwurst i Chaillot. (Forts.)