Göteborgsposten – 23 mars 1865, sida 1

— —— — —— — — — och hennes skönhet skall på dig göra ett djupt och outplånligt intryck. — Har ni ej sagt att hon skulle älska mig? — Jo. — Nå hvarföre skulle jag då behöfva frukta att älska henne? — Munk, sade spåmannen, det vore kanhända lyckligare för dig om du återtoge din kåpa och återvände till ditt kloster. — Nej, jag vill se henne, mumlade Jacquot med flämtande röst. — Nåväl! ske dig som du vill, sade spåmannen och framsade åter några ord på ett obegripligt tungomäl. Plötsligt skingrades mörkret, ett klart sken efterträdde detsamma och det tycktes som om väggen längst fram i salen öppnat sig. Jacquot lät höra ett utrop och föll på knä med hopknäppta händer, hänförd af en beundran utan gränser. kn ung, skön qvinna. med lockarne utslagna öfver sina till hälften blottade skuldror, uppenbarade sig för honom midt i ett slags genomskinligt töcken glänsande som ett moln, förgyldt af solens strålar. — Der är hon! sade spåmannen. Uppenbarelsen försvann lika hastigt som den framkommit. Jacquot hade knappt tid att betrakta denna beundransspärdt sköna varelse, att uppfatta hennes blick, att berusa sig af hennes småleende.