Göteborgsposten – 21 mars 1865, sida 3

Denne munk var stor, korpulent och af ett utseende som tillkännagaf den största välmåga. Jacquot darrade vid åsynen af honom, ty han igenkände i honom dom Gregoire, superior för dominikanerklostret och i följd deraf Jacquots förman. Alla dessa män gingo och kemmo samt tycktes vänta på en order eller en signal. Den svarklädde mannen framförde Jacquot ända till hotellets trappa och lät honom inträda i detta hotell. Jacquot passerade först en vestibul, höljd i mörker, och kom derifrån in i ett stort rum. Der stannade hans följeslagare. — Vänta mig här, sade han. Med dessa ord sköt han undan ett förhänge, bakom hvilket han försvann. Detta förhänge skiljde det rum hvari Jacquot befann sig från ett litet bönrum, hvari den okände inträdde. Detta rum bildade genom den smak och det koketteri, hvarmed allt var anordnadt i detsamma en märkbar kontrast mot det högtidliga utscendet hos den öfriga delen af byggnaden. En qvinna befann sig derinne. Vid ljudet af den svartkläddes steg reste sig denna qvinna från den halfliggande ställning hon förut intagit på en hvilsoffa och tycktes vakna ur de djupa drömmar, i hvilka hon varit försjunken. — Ah! är det ni, Eric? utbrast hon. — Det är jag, min fru. (Forts.)