Göteborgsposten – 21 mars 1865, sida 2

dö som vördshusvärd. Allt efter som han blifvit äldre hade han blifvit mera tolerant, och oaktadt sin tillgifvenhet för konungen af Navarra föraktade han ej helt och hållet katolikernas cus. Någon tid efter sedan hertigens af Guise anhängare kommit under fund med förträffligheten af Malicans vin, hade några af dem inne på hans värdshus råkat i gril med några af konungens anhängare. Man hade slagits och fått några döda och sårade på ömse sidor. Dagen derefter hade konungens folk infunnit sig i stort antal, men hertigens af Guise hade kommit i ännu större — så att de senare blefvo segrare och herrar af vulplatsen. Ifrån den dagen hade konungens folk så småningom rymt fältet för hertigens och år 1584 hade värdshuset blifvit alldeles ligistiskt. Malican suckade i tysthet, men som lothringarne drucko dugtigt och betalte i klingande mynt; vågade han ej sucka högt. En dag blef Malican helt förvånad då han såg en munk inträda i hans värdshus och begära något att dricka. Följande dag såg han två munkar, dagen derefter tre; efter en månads förlopp hvimlade hans värdshus af munkar. Saken var helt enkel, och Malican insåg snart orsaken. Munkarne och lothringarne hade samma lösen: katoliciemen; de hatade gemensamt hugenotterna och sökte å ömse sidor hvarandras sällskap. Malican, som var en skarp observator, fann snart att det existerade en anmärkningsvärd olikhet mellan de tvi