Göteborgsposten – 21 mars 1865, sida 2

någon Balthazarfest och knappast visste huru hafre smakade. Det oaktadt stannade den beskedliga åsnan två gånger om dagen framför Malicans värdshusport, bärande än dom Bazile, hvilken man kallade broder Söndag, än dom Antonin, som besvarade namnet broder Måndag, än den stackars lille munken Jacquot, hvilken kallades broder Tisdag. Hon stannade, som sagdt, två gånger om dagen utanför värdshuset, en gång om morgonen och en gång senare på dagen. Om morgonen var almosepåsen tom och ryttaren fastande. Andra gången var påsen full och munken upprymd. Det var nu icke precist munken Jacquot som, sedan han efter sitt obehagliga äfventyr åter kommit inom Paris murar, styrde mot Malicans värdshus. Jacquot var ej törstig. De klunkar han sväljt af Seinerattnet hade betagit honom lusten att dricka. Nej, det var Balthazar som ville till värdshuset. Sedan detta förståndiga djur uttryckt sin vilja genom att stanna framför porten, hoppade Jacquot, gifvande efter för donna vilja, till marken och band Balthazar vid en ring fästad i den yttre muren. Som man var midt i sommaren och det var svalare i värdshussalen än på gatorna, var en hel mängd folk samladt hos Malican. Ett dussin lothringare drucko och sjöngo. Åtta eller tio munkar sjöngo och drucko vid ett anna bord. Munkarne önskade hugenotterna samt och synnerliger