Göteborgsposten – 21 mars 1865, sida 2

slag af kunder han fått; denna olikhet var helt och hållet till munkarnes förmån. Munkarne öfverträffade lothringarne i att dricka, betalade ännu ordentligare och grälade ej på långt när så mycket. Derföre lemnade Malican dem gerna tillträde till sitt värdshus och slutade med att gå till kyrkan och åhöra messan, oaktadt han ej var rätt säker om han i egenskap af hugenott gjorde rätt häri. Af alla de kloster som vid denna tid funnos i Paris, fanns intet som lemnale Malicans värdshus så många kunder som dominikenerklostret. Dominikanermunkarae voro ännu starkare dryckeskämpar än genovevermunkarne, hvilka ändock förvärfvat sig rätt stor reputation som sådana. Det fanns väl ej en munk från dominikanerklostret som ej en eller annan gång tömt en bägare i Malicans värdshus — almosesamlarne deri inberäknade. Almosesamlarne voro till antalet sju, en för hvarie dag i veckan, och hvar och en af dem uppkallades efter den dag, under hvilken det ålåg honom att samla almosor för klostrets räkning. Men om det fanns sju almosesamlare för dominikanerklostret, fanns det blott en åsna till dessa almosesamlares tjenst och denna var alltid densamma. Denna åsna kallade man Balthazar. Hvarföre hon fått detta namn har aldrig blifvit utrönt, om och några elaka tungor velat påstå, att det varit af ren ironi, då det stackars djuret aldrig fick glädja sig åt