Göteborgsposten – 20 mars 1865, sida 3

Insändt.) Vid en aktad Medborgares graf. (0. O—n.) När med frasers klang vältaligheten Själaringer, då till dödligheten Män från lifvets höjder bort man bär, Hvilkas minne ofta ej är annat Än att verlden deras namn förbannat, Hur vid grafven än det rosadt är: Jordas öfvarn af den stilla dygden — Aktad, vördad i den gömda bygden Der han verkat — utan diktens doft. Endast några tårar, varma, milda, Falla tyst från sorgens sky och bilda Minnesrunan på hans kära stoft. Komna begge in i andars rike Blir den höge kanske dvergens like Då den låge hjeltehöjden når. Kanske fullt den enes verk förgätas Modan kring den andres panna flätas En medborgarkrona, som består. Du, som sträfvar att för verlden vara Man af ära: sök att dermed para Man af dygd — att i din stolta skrud Af förvärfda eller ärfda titlar Och allt annat som fåfängan kittlar. Du kan stå en ärans man för Gud! Hvad gör det om smickrets tolk ej ämnar Sminka namnet som du efterlemnar? O! långt skönare det är — och nog, Om vid grafven, som mottar ditt hjerta, Vittnas med en tår af helig smärta Att ett bättre i ett bröst ej slog. För den stora, bjellrande bedriften Må vältalighetens horn på griften Gerna tömma ut sitt glittergull. För Medborgaren, som här sågs vandra, Mönster för de sina och för andra, Helgas denna runa på hans mull. — — — m. j— Ä—