Göteborgsposten – 17 mars 1865, sida 2

Det var mycket sundt förnuft i narren Mauvepins ord. Mannen med masken sörblef orörlig. Men hans ögon sköto en blixt, och Crillon som uppfattade denna blixt kunde ej säga om det var af vrede den slungades. Beträffande konungen, hvilken nu som alltid var svag och afskydde personer som klagade i hans närvaro oaktadt han sjelt aldrig försummade något tillfälle att beklaga sig, så grep han Mauvepins anmärkning i flykten och yttrade: — I sjelfva verket har du kanhända rätt, min vän ... — Helt visst har jag rätt, Sire. — Och det är ingenting som bevisar mig att min bror Frans är död. — Sire, sade Nancery, hvad som är säkert är att hertigen var mycket sjuk då jag lemnade honom. — Vi skola bota honom, sade Mauvepin. Konungen darrade. — Skall du kunna bota honom du? utbrast han. — Parbleu! och om han ir död, skall jag återuppvicka honom. Herr de Crillon, som ända dittills hållit sig tyst höjde vid dessa sista ord på axlarne. — Sire, sade han, jag bönfaller ers majestät om at tillåta mig en sak. — Hvilken då, chevalier? — Att erinra herr Maurice dUzes om att hans far min vapenbroder, hvarken var narr, läkare ellor undergörare — Hi hi hi! hånlog Mauvepin. Och om jag bevisad motsatsen, min gamle fule chevalier?