Göteborgsposten – 17 mars 1865, sida 2

— Di, svarade Crillon kallt, skulle jag ej kunna tro annat än att sonen till baron dUzes, hvilken ni påstår vara er far, blifvit som dibarn bortbytt mot en taskspelares eller qvacksalvares son. Tillrättavisningen var sträng, men Munvepin antog den icke. I stället för att svara Crillon vände han honom oförskämdt ryggen och yttrade till konungen: — Ack! hvad jag beklagar ers majestit! — Och hvarföre beklagar du mig? frågade Henrik III. — om ers majestät vid sitt hof hade två sådana moralpredikanter som herr de Crillon, skulle ers majestät dö af ledsnad. — Min vän, sade konungen, hvar och en har sitt yrke; herr de Crillon förstår sig ej på vältaligheten, och Phoebus Apollo har aldrig inbjudit honom till ett möte; men som han är min bäste tjenare och då du allvarsamt förolämpat honom, så skall jag, ifall han begär tillåtelse att straffa dig, lemna honom denna tillåtelse... Men Crillon smålog föraktligt och med den lugna och stolta blicken hos ett lejon, som, majestätiskt i sin kraft, ej bevärdigar någon uppmärksamhet åt de öfriga djurens skrän, yttrade han: — Min bäste Manvepin, oaktadt jag vanligen ej är skämtsam, vill jag vara det i dag. — Det blir svårt, chevalier, svarade den puckelryggige. — Kanhända ... Efter ni nu blifvit narr, vill jag gifva er en present, — Verkligen!