Göteborgsposten – 16 mars 1865, sida 1

gen ömkligt att skåda. IIär stodo de både länge och vil; men plötsligen och likasom efter en plötsligt gifven order försvann massan härifrån och begaf sig ned till Wallenbergs hus, der oljud hördes, samt vidare upp och ned för Drottninggatan samt Clara Bergsoch Mäster Samuelsgatorna. Det var då som det oförklarliga och oförlätliga ofoget begicks att utan något upptänkligt skäl slå ut fönstren hos en mängd fredliga medborgare, någonting så lömskt och fegt att man väl skall hafva svårt att kunna uppleta maken dertill i någon stads krönika. Andra våld, visserligen mera förklarliga, men lika lömska och fega, begingos äfven vid denna tid, i det att smärre grupper al fom, sex personer bildade sig, såsom man kunnat tro enkom för ändamålet och genomströtvade vissa gator för att, så snart de träffade på någon enstaka poliskonstapel, misshandla honom. De nöjde sig dertill icke med att slå den de träffade, utan somliga hafva blifvit ganska farligt skurne med knit; detta bar till och med träffat några personer, som ingenting alls hade med polisen att göra, utan af pöbeln blott togos för att vara civilt klädda poliskonstaplar. Under allt detta syntes ej en enda patrull till på gatorna, utan pöbeln fick göra hvad de behagade, utan att något hindrade den. Följden blef helt naturligt, att skränarnes mod växte och lockade till ännu värre excesser, och så kom det till den stora, af tidningarne omtalade bataljen vid polisvaktkontoret långt uppe på Regeringsgatan, der jag ej var närvarande, men, der det lärer hafva gått ganska blodigt vill å ömse sidor. Detta var mellan klockan nio och tio. Nu först började ett par piketer af litgardet till häst visa sig på gatorna, snart efterfoljda af andra, för att rensa undan folket, men deras uppträdande var temligen lamt. Det var som om man hade fruktat att väcka upp ännu större oroligheter; och likväl är det temligen säkert, att om några chocer hade gjorts med litet större eftertryck en eller halfannan timme förut, så hade de värsta skandalerna förekommits. Det hela visade sig vara ett alster af okynne, oj al någon bestämdt afsigt att hämnas de våldsbragder, hvartill polisen gjorde sig skyldig för ett år sedan. Man såg ju på Söndagen, hvad dessa ridande piketer kunde uträtta. Så snart en sådan piket kom fram till en folksamling och uppmanade dem att skingras, möttes den visserligen at skratt, men då efter förnyad och ej åtlydd uppmaning en choc gjordes, så tog massan till fötterna så fort den orkade. Det fanns minsann ej något berserkablod i dessa orostiftares ådror, det var grändernas afskum, som kommit för att fiska i grumligt vatten, och detta är ej farligt, blott man möter det med öppet visir och låter det känna att det har med män att göra.