Göteborgsposten – 16 mars 1865, sida 1

stan lika fort som de uppklistrades, och på åtskilliga ställen företogo sig okynniga pojkar att i deras ställe uppsätta exemplar af flyg skriften Wallenberg, som sedermera blifvit seqvestrerad och åtalad och som säkert genom sina galna smädesversar mycket bidragit till att egga folket till dessa uselheter. Detta bådade icke synnerligen godt, och då jag gick ut på aftonen, var det med full föresats att vara ytterst försigtig; nog vill jag gerna observera, men skall jag utsätta mig för en kula, så skall det dock vara för en bättre sak. Emellertid blef det ingenting af, om man undantager litet stoj på Söder, som alltid skall komma efter. Och nu kan man väl hoppas att ej vidare se dessa vidrigheter. Jag sade, att polisen denna gången icke visat sig mycket ute. Polismästaren var dock ute en gång. Det var efter klockan elfva på qvällen, då stora folkhopar ånyo samlat sig utanför hans bostad och i godan ro skreko sitt: Wallenberg, Wallenberg! Då oppnades porten helt plötsligt och polismästaren uttrådde midt i högen med en försrågan, hvad de ville honom, efter som de ropade så elemenskadt på honom. Jo, de ville se på honom! — Å.å, här är jag nu, se på mig nu, så mycket J önsken och gån er väg sedan! svarad2 han och vände sig helt lugnt omkring åt alla håll. Och folket lydde hans första uppmaning och gapade på honom af alla krafter; men den andra, den att gå hem, brydde de sig ej om. Väl blef det bättre rum utanför hans port på en stund, ty det personliga modet tager alltid ut sin rätt och imponerar på massan, men tyst på gatorna blef det ej riktigt förr än fram emot kl. 2 på natten. Horatio.