Göteborgsposten – 15 mars 1865, sida 2

— Och ni har låtit honom aflägsna sig? — Han träffades för knappt en timma sedan, och kanhända är han ännu i grannskapet. — Nåväl! skynda efter honom, chevalier, och för honom till mig. — Jag skall göra mitt bästa för att efterkomma ers majestäts önskan, sade Crillon i det han lemnade rummet. Då konungen blifvit ensam, kallade han sina pager och lät kläda sig. Under det man sysselsatte sig med hans toilatt, drog konungen djupa suckar och lät hvar och en af sina suckar åtföljas af en fras. — Ack! sade han, hvilket tungt kall det är att vara konung, min Gud!... Mun är omgifven af smickrare, lögnare och egoister; man förlorar sina vänner, den ene efter den andre, och en vacker morgon befinner man sig ensam med Crillon ... Ouf! Här drog konungen en djupare suck än någon af de föregående. — Ty i sanning, fortfor han halfhögt och utan att bry sig om pagerna som klädde honom, han är icke rolig den gode Crillon, huru tapper och trogen han än kan vara. Aldrig har han kunnat lyckas få mig att skratta. En af pegerna, som hade sitt stånds djerfhet, hörde denna konungens reflexion och vågade infalla: — Det är emedan han aldrig varit fintlig, den gode Crillon. Konungen såg upp och betraktade sin page. — Tror du det, min vän?