I allmänhet steg konungen tidigt upp, i detta hänseende följande traditionerna från det gamla hofvet. Men denna natt hade konungen af Frankrike sofvit illa och haft förskräckliga drömmar. Han hade tyckt sig vara ute och vandra under en kulen vinterdag, med sandaler bundna på fötterna, en grof rock till beklädnad, rakadt hufvud, ett radband af träkulor omkring halsen och ett crucifix i handen. Han gick på Paris gator, och ingen, adelsman eller borgare, krigare eller handtverkare, gaf akt på honom eller helsade på honom, Frankrikes konung. Och som denna ovanliga drägt kändes honom tung att bira och denna likgiltighet hos folket föreföll honom besynnerlig, hade han vändt sig till en borgare som satt på tröskeln till sitt hus och begärt förklaring af honom. Borgaren hade betraktat honom från hufvud till fot, derpå skrattat honom upp i ansigtet och sedan svarat: — Huru vill du, stackars munk, att man skall fästa någon uppmärksamhet vid dig i dag då konungen af Frankrike skall passera förbi? Vid dessa ord hade Henrik, alltjemt drömmande, tagit ett steg tillbaka. — Konungen! hade han utropat. — Ja, konungen af Frankrike, sade borgaren. — Men .. konungen af Frankrike det är jag... Borgaren höjde på axlarne. — Beviset att det icke är du, stackars munk, är att han kommer der! (Forts.)