Göteborgsposten – 14 mars 1865, sida 1

— Det är mycket möjligt, sade gascognaren; jag erinrar mig just att i går på aftonen steg en gosse om femton eller sexton år till häst. — Der ha vi det: han har ridit till Angers, och konungen af Navarra har fallit i en snara. — Konungen af Navarra! — Parbleu! sade Raoul, han har legat öfver natten i slottet. — Då, mumlade gascognaren i dyster ton, bör hertiginnan ha låtit döda honom. — Åh! hon betänker sig nog två gånger dessförinnan — och det är jag som förrådt honom ! — Vet ni, min vin, sade Raoul, jag bekänner ati vore jag i ert ställe... — Nåväl? — Skulle jag vara mindre angelägen att komma ut härifrån, ty en gång utkommen skulle blygseln öfver at ha förrådt min konung och vanhedrat min vapensköle förmå mig att ränna värjan genom min kropp. Gaston gjorde en grimas. — Men, fortfor Raoul, detder angår mig ej .. när n kommer ut får ni göra som ni vill .. jag är hvarker domare eller polisprefekt .Raoul och Gaston väntade till aftonen. När ljusstrålen som inträngde i oublietten nästan för svunnit, steg Raoul upp på sin fängelsekamrats axlar och började med spetsen af sin dolk bryta upp murbruket om kring den trånga gluggen.