Göteborgsposten – 13 mars 1865, sida 2

Gaston blickade upp i sin ordning och varseblef håle genom hvilket ljusskenet inträngde. — Jag skulle önska att jag kunde nå dit, sade Raoul. — Stig upp på mina axlar, sade Gaston. Raoul lät ej detta sägas två gånger. Han hoppade upp på gascognarens axlar, hvilken var af hög växt och stod stödd emot muren rakt under hålet. Raoul hade varit försedd med sin dolk då han föll ned i oublietten. Detta vapen var alltid vid hans sida; han drog det ur slidan och sökte efter en springa i muren. Emellan två stenar fann han en sådan. Raoul förde in dolken i denna så långt han kunde. Genom att sätta foten på dolkfästet som på en stege nådde han med hufvudet upp till hålet. Raoul kunde då se en fläck af himlen, träd, kullar och nistan i jemnhöjd med honom sjelf Loireflodens böljor glittrande i solskenet. Häraf kunde han förklara för sig den djupa gyttjan i oublietten. Beträffande gluggen, så var den alltför trång för att tillåta en menniskokropp komma igenom, men Raoul såg att han kunde vidga den genom att med sin dolk borttaga en del af murbruket omkring densamma. Han lät detta vapen vara qvar i muren och hoppade ned från gascognarens axlar. — Nåväl? frågade Gaston oroligt. — Vi äro räddade, men vi måste invänta natten. (Forts.)