Göteborgsposten – 13 mars 1865, sida 2

— Att du är en förrädare, sade Raoul med köld. Men det är ej i detta ögonblick jag skall ränna min värja genom din kropp, först och främst emedan terrängen är otjenlig för en strid på värja, och för det andra emedan vi behöfva hvarandras hjelp för att komma ut härifrån. Gaston böjde hufvudet och svarade ej. Raoul fortfor: — Hon är en förtrollande qvinna denna hertiginna af Montpensier, eller hur? — Oh! utbrast gascognaren med bitterhet. — Jag kan föreställa mig huru saken tillgick, fortfor Raoul: hon steg upp på däck under det ni stod vid styret? — Det är sannt. — och hon tjusade er genom att lofva er sin kärlek? — O, jag dåre! utropade Gaston. — I utbyte mot denna kärlek, har hon fordrat att ni skulle förråda er konung, styra fartyget mot klipporna och låta vårt guld sjunka till Loireflodens botten ... Sedan, då hon var i säkerhet i slottet, har hon befriat sig ifrån er. — Ack! suckade gascognaren. Under det Raoul talat, hade ljuset i oublietten småningom tilltagit. De båda fångarne kunde nu utan svårighet undersöka sitt fängelse. Oublietten var djup, men Raoul hade då han såg uppåt snart öfvertygat sig om att ljuset inträngde genom ett litet hål som var beläget ungefär sex fot öfver hans hufvud — Se! sade han.