Göteborgsposten – 13 mars 1865, sida 2

— Det vill säga ni kastade er i vattnet då olyckan på floden inträffade ... — Alldeles, sade Gaston med förvirring. I mån som han återvann sin kallblodighet, hade den trolöse gascognarens medvetande om sitt förräderi, och han fruktade nu att ha sagt för mycket. Men Raoul hade ett klart och genomträngande förstånd. Han ville ha reda på saken, och för detta ändamål lät han ej en enda omständighet slippa undan sin granskning. — Latom oss förklara oss tydligt, sade han. — Jag lyssnar, utbrast Gaston med förvirring. — Nej tvärtom, tala; ni säger således att ni komwit till slottet genom att simma? — Ja. — Och att ni, då ni befann er der, följt stiftsdomaren för att undersöka ett rum, bestämdt för hertiginnan, samt helt plötsligt kännt golfvet sjunka under era fötter? — Alldeles. — Men var då hertiginnan i slottet. — Utan tvifvel. — Och huru hade hon kommit dit? — Jag räddade henne. Jag är en mycket skicklig simmare. — Aha! mycket bra ...men stod ej ni vid styret då farkosten stötte på klipporna? — Det var verkligen så, stammade Gaston. — Nå godt! sade Raoul, jag anar resten. — Hvad menar ni? utbrast gascognaren förvirrad.