Göteborgsposten – 13 mars 1865, sida 1

— Ni var sålunda med henne? — Ja. Då jag gått ott stycke, sjunker golfvet under mina fötter och jag erinrar mig ingenting mer. — Alldeles på samma sätt med mig, svarade Raoul. — Men hvar befinna vi oss då? utropade den gascogniske adelsmannen. — I slottets oublietter, förmodligen. Har ni blifvit svårt skadad? — Det tror jag icke. Än ni sjelf? — Jag har ej lidit den ringaste skada. — Godt! men huru komma vi härifrån? — Iåtom oss afbida tiden, sade Raoul; kanhända skall dagsljuset intränga i denna håla. I sjelfva verket skingrades så småningom mörkret i oublietten, och ett matt obestämdt ljussken utbredde sig Hvarifrån kom detta ljussken? Raoul kunde i början ej göra sig reda derför, men han såg sin olyckskamrat ligga utsträckt på den gyttjiga marken i oublietten Han kunde äfven förvissa sig om att det ej fanns något annat bråddjup. Då reste han sig och försökte skrida framåt i denna gyttja, hvilken han hade att tacka för sitt lif. Det ljussken som tillåtit Raoul se sin olyckskamrat var likväl så svagt, att pagen nöjde sig med att gå fram till Gaston, som, mer mörbultad än han, hade svårighet att resa sig. Då han hunnit dit, satte han sig bredvid honom och yttrade: