Göteborgsposten – 11 mars 1865, sida 3

Uvarjehanda. Tvekamp mellan en polIiskonstapel och en tjuf. En förtviflad strid egde nyligen rum nära Sheffield i England mellan en tjuf vid namn Hall, anklagad att hafva rånat en hr Burnby, och polisen. Konstaplarne vid spanande polisen Whitely och Winn erhöllo en dag i början på Februari underrättelse om att Hall skulle finnas i grannskapet och som de kände hans tillhåll, så beslöto de att der öfverraska honom. Kl. 9 på aftonen begåfvo de sig i väg, tagande med sig poliskonstapeln Pople, och på vägen till Scannington, der IIalls tillhåll var beläget, mötte de en ossicer vid landtpolisen, Boucher, som förenade sig med dem. Då de anlände till huset, der Hall förmodades dölja sig, hade dess innevånare redan gått till sängs; men det oaktadt gingo de in för att fråga Halls farbror om hans brorson vurit synlig, hvarpå de fingo det svar att han varit i huset för några dagar sedan, men sedermera gått sin väg. Whitely och Boucher började nu att genomsöka hvarje vrå i huset under det att Winn och Pople gingo ut för att hålla vakt. Efter en kort stund visade sig Hall, kommande från ett vindskammurfönster och ljudlöst som en katt klättrade han ned på ett uthustak, hvarifrån han vig som en antilop hoppade ned på marken helt nära Pople, som knappt fick tid att ropa: här är han! förr än han kullkastades af Hall. Winn, som stod ett stycke från huset, fick nu syn på Hull och rusade mot honom med lyftad batong. Sammanträffningen blef så häftig, att både Winn och Hall tumlade omkull på marken; ögonblickligen reste sig dock begge, hvarvid Winu fattade Hull i rocken för att fasthälla honom ; men hal som cen ål slingrade Hall sig undan taget. Winn fattade då IIall om lifvet och en förfärlig brottning uppstod; än rullade de tillsammans nedför den backiga och steniga vägen, än stodo de upprätt och drabbade ihop mera likt rasande tigrar än menniskor. Sedan striden varat några minuter anlände Pople, som ändtligen kommit på benen; men genast vid sin ankomst erhöll han ar Hull ett slag mot underlifvet, så att han maktlös dignade ned. IIalls ansträngningar gingo nu ut på ati upphinna en nedanför löpande trädgärdsmuren, ty väl öfver den, skulle hans gripande vara omöjligt, emedan han var en utmärkt springare; men Winn som anade hans plan, sökte på allt sätt förekomma honom. Under en vafbruten brottning närmade sig de bada kämparne muren, och då Wiun ej kunde lå något säkert tag på Ilalls nästan blottade kropp, så fattade han honom med begge händorna i det ytviga håret och slog honom väldsamt mot muren. I dettn ögonblick tillkom åter Pople, och då ändtligen ropade brottslingen att han godvilligt ville gifva sig: men Winn var för gammal polisman för att icke ana ett knep och ovarade med att taga fram ett par handklafvar. Hall gjorde då ett sista sortvifladt försök, men då han såg att det var omöjligt att befria sig från sina motståndare, så lät han Ingat sätta på sig bandklåfvarne. De båda kämparne hade hvar å sin sida erhållit svåra märken efter sin förtviflade strid. IIall, som af slagen erhållit en mängd af hål och blånader, insjuknade straxt etter sin ankomst till fängelset och sväfvade i tre dygn mellan lif och död. Winn, genom hvars ansträng ningar brottslingen egentligen blef gripen, hade andigtet betäckt af blänader och skrubbsår och fick dessutom sitt högra knä ur led, hvilka skador dock, som man hoppas, icke komma att ha några svåra följder. Ett hederiigt näringsfang. I den lilla staden Skive i Danmark äro på förteckningen öfver de skattdragande i studen fyra personer upptagna såsom endast drifvande det losliga näringsfånget: kortspel. Stadens tidning uppmanar polisen att hafva ett vaksamt öga pa dessa hir näringsidkare. Ovanlig förordning. Borgmästaren i en viss småstad utfärdade under förlidne rötmanad följande kungörelse: IIärmed varder denna stads samtliga innevånare tillkännagifvet att det åliggar alla egare af hundar att bära munkorgar, att bindas vid kedja eller att på gatan bära ett halsband. De som häremot bryta komma att af vederbörande sasttagas och ihjälskjutas. —h— t