Göteborgsposten – 11 mars 1865, sida 2

ansåg sig sjelf ha förorsakat, och hvilken nu kom emot honom med långsamma steg och företrädd af ett besynnerligt och som det tycktes honom öfvernaturligt sken, Hertiginnan hade befallt och Raoul lydt. Han hade följt henne ända till det fatala ögonblick då han kännt golfvet öppnas under honom. Ett ångestskri, ett hånfullt skratt, det var allt. Sedan dess var verlden okunnig om ex-pagen Raouls öde Men Raoul var dock ieke död, Han hade fallit från en höjd af nära hundra fot ned i ett djup, hvars botten var till hälften fast till hälften flytande, det vill säga, den bestod at ett tjockt lager af gyttja, hvaruti han sjunkit ned utan att bryta ett ben eller krossa en lem. Förklarom oss. I likhet med alla andra slott på denna tid, hade äfven slottet Panesterre sina oublietter. oublietterna voro vida, mycket djupa hålor, i hvilka man nedstörtade personer som man ville bli qvitt. Vanligtvis var bottnen i en sädan håla betäckt med hvasxa och kantiga stenar, och den olycklige som föll ned i en sådan, krossades som glas. Men den arkitekt som byggt panesterres oublietter hade ej tagit Loirefloden med i beräkningen. Ytan af denna flod, hvars vägor sköljde slottets murar, låg nämligen betydligt högre än bottnen af oublietterna, och under tidernas lopp hade vattnet från tloden så småningom sipprat in i dessa och slutligen på bottnen bildat en gyttja, som pi flera ställen var flera fot djup. Denna gyttja räddade Raoul, (Forts.)