Göteborgsposten – 10 mars 1865, sida 3

tanernas protester. I slutkapitlet heter det bland annat: Och man begärde, att kejsaren skall lugnt upptaga dessa demonstrationer mot alla ider, som Frankrike grundat, mot alla lagar, som det skapat och till hvars beskärmare det gjort honom! Det erinrar om en händelse med Ludvig den helige, hvilken Joinville omtalar sålunda: En dag kom biskopen af Auxerre till denna konung och sade i de honom beledsagande prelaternas namn: Sire, herrarne här, erkebiskopar och biskopar, ha sagt mig, att jag skall säga eder, att kristendomen i edra händer gå under. Konungen gjorde korstecknet oca sade: Nä, säg då, huru det kommer sig. — Sire, svarade biskopen, det kommer sig deraf, att man nu (således redan då) för tiden gör få excommunicationer, att menniskorna dö excommunicerade, utan att förut ha låtit absolvera sig. Befall edra domare och embetsmän att tvinga alla dem, som då i år och varit excommunicerade genom indragning af deras egendom att begära absolution. Derpå svarade konungen, att han gerna ville göra det, om man förvissade honom om, att dessa excommunicerade hade orätt. Men då, genmalte biskopen, mästo vi ju framföra våra klagomål utom vårt kyrkliga rättsomräde. Dervid blir det! svarade konungen, ty det skulle strida emot Gud och förnufset, om jag ville tvinga merniskor att låta absolvera tig, då presterskapet handlat orätt emot dem. Denna historia bevisar, att hrr ultramontaner beklaga sig öfver religionens undergång, så fort saker och ting ej gå efter deras hufvud. Men man bör handla så som Ludvig den helige och taga Gud och förnuftet till råds. Med rättvisan är man stark; har man henne för sig, så gå klagomälen lätt öfver, rätten består och deklamatorerna förfalla till glömska, såsom biskopen af Auxerre!! Så skall det äfven gå med denna resning, med detta vanmäktiga återgångsförsök, med detta ihåliga eko från en för alltid i den djupaste graf försjunken annan tidsålder. Och man har gnuggat händerna öfver de teologiska diskussioner, som otidsenligt förflyttats in på ett verldsligt om råde. Derfore att en viss flygskrift fann afsättning, trodde man, att allmänheten anslutit sig till dessa läror. Men må man se sig omkring. Ser man väl nägot, som liknar det 16:de århundradets religiösa lidelser? Med undantag af den gamla regimens anda, som, i strid mot hela sin historia och sig sjelf otrogen, upprör några öfverspända qvinnor, och med undantag af de religiösa congregationerna samt andra hemliga inflytanden, hvilka i Roms namn trycka på och upphetsa en del af presterskapet, betraktar Frankrike med likgiltighet dessa ansträngningar af en makt, som hvarken förstår sina krafter eller sin tid. Dessa fromma, som nu skria för encyclican, skulle troligen förut ropat för jansenismen. Dessa antigallicanska prester skulle kanske heldre framträdt bland encyelicans vedersakare, än bland acceptanterna, för att blott ernå skimret af en liten förföljelse. I alla tider ges det moder hos kotterierna och svaga hufvuden som följa dem. Men en nation har en vilja och känslor, hvilka qvarstå. Frankrike har ej gjort året 89, för att efter mer än 75 år förneka det för ett utbrott af ultramontanerna. Presterskapet i konungariket Italien har börjat öppet resa sig emot statens grundlagar och isynnerhet mot lagen om undervisningsväsendet. Föreståndarne för flera seminarieskolor ha vägrat att underkasta sig regeringens öfverinseende och lemna de i lag befallda upplysningar, hvarföre regeringen sett sig nödsakad att stänga ett antal skolor. Undervisningsministern tänker vidtaga en åtgärd, som är lämplig att lugna landet och handhafva lagarne. Man tror att deputerade kammaren skall rösta för dödsstraffets afskaffande. I Turin har karnevalen varit mycket lifvad. Man väntar, att dep. kammaren skall befatta sig med frågan om s. d. hufvudstaden Turins befästande, hvilket skulle på sitt sätt innebära en demonstration mot Frankrike. Man har neml. börjat utsprida det orimliga ryktet, att Frankrike vill annexera Piemont. I Rom finnes ingen italiensk diplomat ) och telegraflinierna stå dessutom under sträng påflig kontroll. Det oaktadt var franska tron-s talet om qvällen samma dag det hölls bekant s för den romerska nationalkomitön, och den paragraf, som afsåg Italien, gick genast i afskrift från hand till hand, från mun till mun. Så väl är man organiserad. Ryktena om den slesvigholsteinska frågans ställning vexla med hvarje dag, och det är i densamma ett fasligt kannstöpande. De tyska tidningarne äro ökända i detta hänseende och det är vanskligt att lita på deras många och stridiga uppgifter, vexlande som die Reden der Kneipen. Bland de många ryktena är äfven det, att österrikiska kabinettet skall ha för afsigt, att, innan det afsänder sitt ultimatum till Preussen, låta en högt uppsatt person resa till Berlin, för att genom personlig underhandling med konung Wilhelm söka åvägabringa en muntlig öfverenskommelse. Om ätven detta sista försök misslyckas, träder Österrike tillbaka från alliansen med Preussen och upptager en ny politik i törening med de tyska småoch mellanstaterna. Denna nya Ppolitik skulle gå derpå ut, att Bayern vid förbundsdagen föreslår, det regeringen i Slesvig och Holstein må öfverlemnas till arfprins Friedrich, under det man med afseende på Lauenburg förklarar sig vilja afvakta en närmare förklaring från stormakternas sida. Österrike skall hafva gifvit sitt bitall till ett dylikt förslag, men jemväl förbehållit sig att bestämma tidpunkten, då Bayern skall framkomma dermed. Under tiden arbetar Bayern flinkt med att draga de andra tyska mellanoch småstaterna öfver på sin sida. mm i2 mn — — —ö— — — —— — — — — ss — Preussiska regeringen påstås ha för afsigt att sända en korvett och att mindre angtartvoe