Göteborgsposten – 10 mars 1865, sida 3

llxvarjehanda. En IhHafsexpedition, skildrad af Erik Bögh. Det var ar 1865, den 3:dje dagen i månaden Murs, som expeditionen afgick till norra — i alla händelser norr om Danmarks hufvudstad belägna — Ishafvet. Deltagarnes namn skulle det blifva för omständligt och sor slertalet af läsarne alltför litet intressant att uppräkna. Det torde vara tillräckligt att nämna, att deras untal, efter den klassiska regeln, icke var mindre än gracernas och icke större än sanggudinnornas. Ett ungefärligt begrepp om expeditionens storIck kan man göra sig, när man hör, att dess medlemmar tillsammans upptogo fyra platser i en wienervagn. Hagkommande de sorgliga erfarenheter som Franklins-expeditionerna gifvit, bade deltagarne beslutat att foretaga resan fill lands och man föredrog, af flera skäl, befordringen med hästkraft längsefter strandvägen. Väderleken var någorlunda gynnsam: Blekt stilla med sparsamt snöfall, disig luft och 1!3 grad öfver fryspunkten. Samtliga deltagarne i expeditionen bade försedt sig med sjöstöflar och ingen bar krinolin — två försigtighetsmått som vi inskärpa hos eventuela Nordfarare och som vi isynnerhet känna oss sorpligtigade att anbefalla de af våra ärade kolleger inom pressen, hvilka ha supplerat sina redaktionspersonaler med reserenter tillhorande det täcka könet. Blå strumpor äro näppeligen tillräckligt vattentäta. Expeditionens mål var de af Köpenhamnarne allaredan för längre tid tillbaka upptäckta fiskelägena Skovshoved och Taarbek, hvilka, enligt inkomna underrättelser, på sista tiden hade blilvit skådeplatser för ovanliga natursenomener och bragta i omedelbar narhet med Ishafvet och dess isfjell. Äfventyren under sjelfva resan voro blott få, men vi hade icke beredt oes På just synnerligen många sädana. Vi visste, att kapten Ross och hans reskamrater under hela 14 dagar af deras vistelse i höga norden ej upplefvat annat, värdt att uppteckna, än att man skjutit efter en räf. Dylika småsaker kunde det naturligtvis ej falla oss in att annotera, de höra ju till hvardagligheterna för oss. Utsigten öfver Sundet var tillstängd genom dimma och följaktligen, såframt det fördolda är det poetiska, oåndligen poetisk. Den ojemna, sonderbrutna isen stuck nästan omärkligt fram i den tunga dimman. Det var en etude öfver den hemska taflan af Gustave Dor som föreställer det döda haf, aer Dante i sitt Helvete låter de kallblodiga missdädarne fastfrysa. Ofverallt framskymtade genom dimman mörka skepnader, som döko upp ur isen. Med tillräckligt uppskrufvad fantasi kunde man forma dem till hufvuden af Rugierier och Ugolinoer, som visade tänderna mot hvarandra; för den mera prosaiske iakttagaren togo dessa skepnader sig ut som uppvräkt drifis. Midt i Skovshoved stannade vi. Här antog utsigten öfver ishafvet en annan karakter, eller rättare sagdt, den försvann alldeles bakom den kedja af isberg, som hade lägrat sig längs strandbrädden. Huru hög denna bergskedja var, Åro vi tyvärr, af brist på barometer och matematiska mätningsinstrumenter, ej i stånd att kunna angisva, men relativt tage var den hög. Den våsontligaste skiljnaden melian Alp-gletscherna och Skovshoveds-bergen är formationen, hvilket beror på deras olika ursprung Under det de förra bestå af stora ismassor son långsamt glida nedåt, äro de senare uppkomna genom upphöjning af sönderbrutna isstycken af en 3 qvarters tjocklek. Teorien för deras bildande kan man få ett beg epp om, i fall man lägger ett spel dominobrickor på bordet och pressar dem tillsammans; det bildar sig då i midten af brickorna en hög af samma formation som Öresundsgletscherna