Göteborgsposten – 10 mars 1865, sida 2

— Gör intet buller och tilltala mig ej, sade han, ty i Angers slott gäller isynnerhet ordspråket att väggarne hafva öron. Derefter fattade han furstens hand och tillade: — Följ mig. Han släckte nu lyktan. Henrik lät sig ledas midt i djupa mörkret i ungefär tio minuters tid. Än lutade sig hans ledsagare intill hans öra och uppmanade honom att böja sig ned; än lät han honom stiga uppför ett eller par trappsteg. Mannen med murbräckan gick efter. Slutligen stannade den hemlighetsfulle lodsagaren. Henrik hörde ånyo ett doft buller, men denna gång ej förorsakadt af en murbräcka. — Det är Loireflodens brusande vi höra, sade mannen med masken. Henrik hörde nu äfven en nyckel vridas omkring i ett lås .. Derefter öppnades en port. och furstens ansigte träffades plötsligt af friska luften. På samma gång såg han himlen och stjernorna öfver sitt hufvud och befann sig 1 det fria. Han var vid stranden af Loirefloden under slottets murar och utanför denna bakport, genom hvilken hertigen af Anjou nägra timmar förut insläppt sin mor enkedrottning Catharina. — Följ m upprepade den okände. — Det är besynnerligt, tänkte konungen, jag har bestämdt hört denna rösten någonstädes, 1