Göteborgsposten – 10 mars 1865, sida 2

— Jag är en gengångare. — Hvad menar ni? — Döm sjelf, Sire. Den okände förde lyktan intill sitt ansigte och upplyfte för ett ögonblick sin mask. Henrik lät höra ett utrop af förvåning och nästan fruktan. — Oh! det är omöjligt, sade han, denne man är död!... Den okände lät åter sin mask nedfalla och släckte ånyo lyktan. — Var förvissad, Sire, sade han i bittert skämtande ton, var fullkomligt förvissad om att jag ej af fri vilja är er vän. — Oh! jag tror nog det. — Men jag lyder de befallningar jag fått. — Och dessa befallningar, hvem har gifvit dig dem? — Ni skall straxt få veta det. Mannen med masken stötte vid dessa ord upp den port hans följeslagare nyss öppnat. Henrik tvekade ett ögonblick: — Utlägger du ej en ny snara för mig? frågade han med misstroende. — Om det vore så, svarade lugnt den som Henrik påstått vara död, skulle jag ej ha visat er mitt ansigte. — Det är sannt. Henrik inträdde nu i huset straxt efter sin ledsagare. Denne lät honom passera en vestibul och stannade utanför en dörr under hvilken man såg ljus tränga fram genom en smal springa. (Forts.)