Göteborgsposten – 9 mars 1865, sida 2

Henrik ropade, men hans rop fingo intet återsvar. Han gjorde öfvermenskliga ansträngningar för att lösrycka sig ur sängen, men dessa ansträngningar voro förgäfves. Slutligen upphörde sängen att röra sig och tycktes ånyo stanna på en fast yta, under det ett buller hördes öfver hans hufvud. Detta buller var en hel uppenbarelse för Henrik af Navarra, som med en rysning erinrade sig en berättelse som han hört i sin barndom rörande detta samma slott i Angers. Enligt en gascognisk adelsman, som Henrik af Navarra som barn lärt känna vid sin farfader Johan Albrechts hof, fanns i slottet i Angers ett rum som man kallade gröna kammaren. Henrik erinrade sig också verkligen då han samlade sina minnen från aftonen, att det rum der han suprat i hertiginnans sällskap haft gröna tapeter. Den gröna kammaren var försedd med en säng som stod på en rörlig fallucka. Man lemnade detta rum åt personer som man ville befria sig ifrån, och på ett visst ögonblick utspändes de stålfjedrar som voro dolda i sängens sidor och fattade tag i den som låg deri. Då vreds falluckan på sina gångjern, och sängen sänktes genom golfvet ned i en underjordisk håla. Derefter tillslöts falluckan, och den olycklige som varit nog oklok att lägga sig i gröna rummet befann sig för alltid skiljd från öfriga menskliga varelser. (Forts.)